När jag sitter och tittar på de gamla bilderna från Ängö och Kalmar, tycker jag att det härskar ett väldigt lugn. Inga bilar på gatorna. Inga gräsklippare, röjningssågar eller trimers i farten i trädgårdarna. Inga bullrande flygplan i luften. Ren och oförsurad luft.
Vi skulle kunna kalla dem pionjärer, människorna som befolkade vårt närmast förflutna. De som levde i brytningen mellan en gammal och en ny tid. De som tog sats, där det nya industriella och kommersiella samhället långsamt började växa fram och expandera.
Om man hade kunnat sätta dessa pionjärer i en tidsmaskin och ta hit dem till vår tid, hur hade de upplevt den? Säkerligen med förskräckelse och avsky! Tänk på alla talande och spelande burkar av plåt eller plast, som står på överallt. Öltält och mobiltelefoner, och all välfärd ...
Dagar som dessa kunde det säkert bli rätt varmt i de små stugorna. Men det var säkert ombonat och minimalt med ägodelar att hålla reda på. Standarden låg inte i det materiella. Det var social tillhörighet, arbetet (men inte rollen), vännerna, grannarna, som var standarden.
Pengar hade inget egenvärde. De var nödvändiga för att kunna skaffa vissa enstaka förnödenheter och det var aldrig någon risk, att det blev för många av dem. Konsumtionssamhället var långt borta. "Slit och släng" skulle varit en dödssynd.
Egentligen tittar jag avundsjukt på dessa bilder. Det är inte så att jag tror att människorna på den tiden saknade bekymmer. Men deras bekymmer hade en annan och mer marknära nivå. För de flesta fanns det ett socialt nät av relationer och mänskliga kontakter, som fungerade dygnet runt, årets alla dagar. Låsta dörrar var ett okänt begrepp. Det fanns en trygghet i detta småskaliga samhälle, en trygghet som invånarna själva svarade för.
Hade jag hellre velat leva på den tiden? Ja, kanske. Det finns
egentligen idag inget utrymme kvar att leva på. Kroppen har nog en
fysisk yta att placera sig på. Men hur är det med själen? Har den någon
plats i dagens samhälle? Jag upplever en vulgärisering av alla de ideal,
som jag själv lärde av människor från den tiden. Vördnad och lydnad var
inte bara disciplin - det var även ideal att leva efter. Likså hänsyn
och omtanke.
Verkligheten på den tiden kunde dock vara rå och kompromisslös. Men det
var nog ett resultat av att man levde så nära både livet och döden. Idag
är vi närmast övertygade om vår odödlighet. Vi har nästan lyckats
avskaffa döden. Vi gömmer undan den på sjukhus eller ålderdomshem, vi ser
den sällan eller aldrig. Då var döden en del av livet. Den
kunde förstås av stora som små, likaväl som livet. Och jag tror att man
satte mer värde på de dagar, som livet gav. Det blev dagar av förtröstan
och tillfredställelse.
Oavsett om man trodde på Gud eller inte, fanns det en allsmäktig kraft inne bland människorna. Den var nödvändig för att livet skulle gå vidare, trots allt. Idag är livet självklart och dess drivkraft många gånger ersatt av droger och öltält; ytlig konfrontation med andra människor, som man sedan aldrig träffar mer.
I dag skulle det varit varmt i stugan. Framåt kvällningen hade dörren och ett fönster stått öppet för den svalkande kvällsbrisen. Tärnornas och måsarnas skrän hade trängt in från fjärden. Tonerna från Johans dragspel skulle strax ljuda från bänken nere vid Lasses bod. Ändå skulle man uppleva kvällen som stilla, stilla som en andaktstund. Den skulle ge vederkvickelse efter kroppens slit under dagen i hettan. Den skulle ge vederkvickelse inför en ny slitsam dag.
Här sitter jag nu med ett oräkneligt antal ägodelar runt omkring mej. Balkongdörren står öppen. Ljudet från grannens gräsklippare knattrar och slamrar in genom den öppna dörren. Ibland blandas det med biltrafiken på gatan utanför. Ett gäng ungdomar drar skrikande och gormande förbi. De har varsin ölburk i näven. Det är ju sommar för faan!
Här sitter jag och skriver ett sentimentalt och nostalgiskt brev till mina minnen. Jag skall strax skicka det över Internet. Det är Internet som förser mej med mina minnen. De är från platsen för min uppväxt i idyllen på Ängö i Kalmar. De kommer över Internet. Man kan idag sitta vid varsin dator och kommunicera via en nedgrävd tråd i ett avancerat teletekniskt system. I nästan hela världen finns det nedgrävda trådar, som står i förbindelse med varandra. Och där det inte finns trådar nedgrävda, finns det satelliter ute i rymden, som binder människor samman.
Det du Jonas, där i din stuga. Det hade väl varit något att satsa på, istället för slitet nere vid Fredrikskansbron, där du med enkla redskap baxar stora stenblock, vägande minst ett par ton, på plats. Du träffar inte många i världen. Men du är beroende av grannarna, närmsta släkten och de andra i arbetslaget. De är inte från den virtuella världen. De är högst påtagliga och närvarande. Det går att kan ta på dem om man skulle vilja. Det är de som är ditt skyddsnät - din trygghet. I din värld existerar inget Internet och inget behov av det heller. Bara slit och vila, slit och vila ... och så Johan med sitt dragspel.
Nej det var säkert ingen idyll. Men det är väl knappast någon idyll idag heller. Det enorma slitet är borta. Vi har fått en exempellöst hög levnadsstandard. Men den är bara materiell och tillkommen på bekostnad av våra andliga, kulturella och sociala värden. Är det nu vi skall återerövra dessa viktiga förlorade värderingar? Är det det 2000-talet skall stå för? Vad trodde Jonas att 1900-talet skulle stå för? Troligen trodde han ingenting. Troligen var han ganska nöjd med sin tillvaro. Han var lyckligt ovetande om vilken omvälvning hans nya sekel skulle innebära. I hans enkla värld fick han vara tillfreds med hårt kroppsarbete och en stunds andakt med kvällsbrisen och Johans dragspel före nattvilan.
Men var det i början av 1900-talet Jonas lyssnade på tärnornas skränande? Och var det möjligen vid Sparregatan han lyssnade till Johans dragspel?
När Jonas fördes till den sista vilan, såg det nästan ut som en tanke när kistan färdades över Fredrikskansbron och stenblocken, som han varit med om att baxa på plats. Stenblocken som knäckte hans rygg och gjorde hans korta ålderdom till en nästan oändlig pina.
Vad dessa bilder kan berätta. Och vad man kan fabulera kring dessa
bilder. Dessa tankar som väcks av denna enkla med ändå mycket
funktionella värld. Min uppväxttid hade anknytning till denna svunna värld
genom de människor som var födda i den. Men vi kommer aldrig att kunna
återskapa det förflutna. Bara våra drömmar och vår fantasi kan återvända
dit. Bilderna är biljetten till det förflutna.
Till framtiden finns det inga bilder och framtiden kommer ändå aldrig att bli vad vi tror att den skulle ha varit − inte ens i våra drömmar!
Med mina bästa hälsningar till det förflutna
från minnenas kabinett.