”Alla klagar över sitt minne, ingen över sitt omdöme.”   Det är ju träffande, han har ju alldeles rätt denne ...    denne ...   Fransman!
   Han var väl fransman?  Eller ...   Det är svårt att komma ihåg sånt här när man ...    Fast egentligen så kvittar det ju vad han hette, eller om han var fransman.
   Men för mitt eget omdömes skull borde jag kanske känna till hans namn och jag borde också veta ifall han var fransman och möjligen också om han levde på 1300- eller 1800-talet.
   Jag menar att kanske omdömet just beror på själva bildningen.  Ja, just så måste det vara!  Ju högre bildning, desto bättre omdöme. Men å andra sidan finns det ju faktiskt människor, som utan att klaga över sitt omdöme, klagar över sin dåliga bildning. Jag borde ändå känna till honom, just för att han ...
   Det måste väl ha varit en han, eller var det kanske rentav en hon?  Det gör ju strängt taget ingenting vem det var, eftersom den personen som sa detta också måste haft ett dåligt minne, för ”alla klagar över sitt minne” ju. Då är saken klar!  Då har jag ju rätt att inte minnas vem det var. Då behöver det ju inte heller vara fel på mitt omdöme, fast jag ...      Jag menar naturligtvis inte att mitt omdöme inte för den skull, skulle kunna vara dåligt. Mitt omdöme är ju anpassat efter mina personliga behov och jag har ju inte så stora fordringar. Mitt omdöme är förstås ganska praktiskt. Jag ...
   När jag tänker efter så står jag faktiskt i ganska stor tacksamhetsskuld till mitt omdöme. Det har hjälpt mig många gånger och de gånger det inte gjort det, kan jag faktiskt räkna på ... räkna på ... ena handens långfinger.
   Det bevisar ju bara att jag har ett bra omdöme!