1. Det blåser en vind.

I natt blåser en vind österut från ingenstans till ingenstans. Över slätterna och bergen. Över öknarna och haven. Över platserna med namn som vi lärde, när vi kom, men glömde igen när vi for. I natt blåser en vind. Den blåser österut. Den viskar sitt namn vid kusterna. Den smeker ytorna av vatten. Den leker i skogarnas och trädens lövytor. Den föds ingenstans och dör ingenstans. Budskapet är ditt eller mitt först när vi lärt att förstå det på nytt. Då, när vi lärt, att allt kommer från ingenting till ingenting, kan vi skrota våra föreställningar och principer. Då skall vi krypa ut ur våra städer och överdrifter och finna att nu har de gjort sitt.

Minns du, när vi glömde språngbrädan vid det allra sista och avgörande språnget över alla tidigare. Alla de bortglömda axiomen låg där kringströdda och obevisade mellan hav och himmel medan du ritade cirklar i sanden. När en hel vårvecka var som vackrast, satt du varje kväll och lade decimal till decimal till cirkelns omkrets, som bara blev trängre och trängre. Du ville hellre rita dina cirklar i sanden, utan att ens behöva förstå varför talet alltid måste gäcka dig ända ut i oändligheten.

Vinden som for österut från ingenstans till ingenstans, förde med sig dofterna av alla paradis utan namn och pressade dem mot ditt fönster. Lät dem torna upp sej medan rutan bågnade. Till slut sprang den i millioner bitar. När jag slängde ut skärvorna dalade de som glittrande stjärnor mot det rosa diset därnere. För att få tid att tänka, hoppade jag själv efter. Huset var oändliga våningar högt och jag lämnades att falla fritt, ensam.

2. Talet pi.

En vacker vårvecka för mer än tjugo år sedan satt jag varje kväll och lade decimal till decimal för att överlista talet pi i cirkelns omkrets. Jag satt längst ute på bryggan i fjärden, fast övertygad om att finna ett exakt system för cirkelns omkrets. Men den blev bara trängre och trängre. Till slut blev den så trång att jag fick andnöd. Sista kvällen på bryggan rev jag alla papper i små, små bitar, som fick flyta ut genom fjärden, ut i sundet.

Den kvällen låste jag mitt rum från insidan med dubbla slag och grät hela natten. Hela samhällsordningen med alla dess dogmer och konventioner hade rasat. De var bara en enda illusion. Vi bygger våra uppfattningar och samhällssystem på omöjliga påståenden. Allt var uppenbarat. Golvet hade plötsligt ryckts undan och jag hade måst hoppa ut genom det fönster jag själv slagit upp. I mer än tjugo år har jag nu befunnit mig i fritt fall, utan längtan tillbaka till dogmerna och konventionerna. Jag har lärt mig manövrera, trots tyngdlösheten.

Det var inte talet pi i sig som var viktigt. Det var fönstret, som slogs upp på vid gavel. Det var inte heller talet pi, som blivit sönderklippt. Allt var rubbat och drog med sig hela det auktoritära samhället och krossade det till små, små bitar. All den trygghet jag känt, visade sig bara bygga på en illusion, något jag dittills inte kunnat drömma om.

3. Bort.

När det i natt blåser en vind österut från ingenstans till ingenstans, delar jag mitt liv med den. Över slätterna och bergen. Över öknarna och haven. Över ytorna av vatten. Över skogarnas och trädens lövytor. Vi föds ingenstans och dör ingenstans. I mitt fria fall färdas jag inte längre ensam ned genom oändlighetens hav. Budskapet är nu mitt, sedan jag lärt mig förstå det på nytt. Nu har jag lärt att allt kommer av ingenting och blir till ingenting och jag kan skrota mina inlärda föreställningar och principer. Nu har jag till sist kunnat krypa ut ur alla överdrifter och funnit att de gjort sitt.

(Början till ofullbordade memoarer. Påbörjade omkring 1973.
Blev aldrig mer än en ny världsbild. Inte så dåligt det.)