1. Det blåser en vind.
I natt blåser en vind österut från ingenstans till
ingenstans. Över slätterna och bergen. Över öknarna och
haven. Över platserna med namn som vi lärde, när vi kom, men
glömde igen när vi for. I natt blåser en vind. Den blåser
österut. Den viskar sitt namn vid kusterna. Den smeker ytorna av
vatten. Den leker i skogarnas och trädens lövytor. Den föds
ingenstans och dör ingenstans. Budskapet är ditt eller mitt
först när vi lärt att förstå det på nytt. Då, när vi
lärt, att allt kommer från ingenting till ingenting, kan vi
skrota våra föreställningar och principer. Då skall vi krypa
ut ur våra städer och överdrifter och finna att nu har de
gjort sitt.
Minns du, när vi glömde språngbrädan vid det allra sista
och avgörande språnget över alla tidigare. Alla de bortglömda
axiomen låg där kringströdda och obevisade mellan hav och
himmel medan du ritade cirklar i sanden. När en hel vårvecka
var som vackrast, satt du varje kväll och lade decimal till
decimal till cirkelns omkrets, som bara blev trängre och
trängre. Du ville hellre rita dina cirklar i sanden, utan att
ens behöva förstå varför talet alltid måste gäcka dig ända ut
i oändligheten.
Vinden som for österut från ingenstans till ingenstans,
förde med sig dofterna av alla paradis utan namn och pressade
dem mot ditt fönster. Lät dem torna upp sej medan rutan
bågnade. Till slut sprang den i millioner bitar. När jag
slängde ut skärvorna dalade de som glittrande stjärnor mot det
rosa diset därnere. För att få tid att tänka, hoppade jag
själv efter. Huset var oändliga våningar högt och jag
lämnades att falla fritt, ensam.
2. Talet pi.
En vacker vårvecka för mer än tjugo år sedan satt jag
varje kväll och lade decimal till decimal för att överlista
talet pi i cirkelns omkrets. Jag satt längst ute på bryggan i
fjärden, fast övertygad om att finna ett exakt system för
cirkelns omkrets. Men den blev bara trängre och trängre. Till
slut blev den så trång att jag fick andnöd. Sista kvällen på
bryggan rev jag alla papper i små, små bitar, som fick flyta ut
genom fjärden, ut i sundet.
Den kvällen låste jag mitt rum från insidan med dubbla slag
och grät hela natten. Hela samhällsordningen med alla dess
dogmer och konventioner hade rasat. De var bara en enda illusion.
Vi bygger våra uppfattningar och samhällssystem på omöjliga
påståenden. Allt var uppenbarat. Golvet hade plötsligt ryckts
undan och jag hade måst hoppa ut genom det fönster jag själv
slagit upp. I mer än tjugo år har jag nu befunnit mig i fritt
fall, utan längtan tillbaka till dogmerna och konventionerna.
Jag har lärt mig manövrera, trots tyngdlösheten.
Det var inte talet pi i sig som var viktigt. Det var
fönstret, som slogs upp på vid gavel. Det var inte heller talet
pi, som blivit sönderklippt. Allt var rubbat och drog med sig
hela det auktoritära samhället och krossade det till små, små
bitar. All den trygghet jag känt, visade sig bara bygga på en
illusion, något jag dittills inte kunnat drömma om.
3. Bort.
När det i natt blåser en vind österut från ingenstans till
ingenstans, delar jag mitt liv med den. Över slätterna och
bergen. Över öknarna och haven. Över ytorna av vatten. Över
skogarnas och trädens lövytor. Vi föds ingenstans och dör
ingenstans. I mitt fria fall färdas jag inte längre ensam ned
genom oändlighetens hav. Budskapet är nu mitt, sedan jag lärt
mig förstå det på nytt. Nu har jag lärt att allt kommer av
ingenting och blir till ingenting och jag kan skrota mina
inlärda föreställningar och principer. Nu har jag till sist
kunnat krypa ut ur alla överdrifter och funnit att de gjort
sitt.
